Från Le love

In some odd way I always find seem to find boys with a superpower, a special one that you can't see on their appearance.

They have the ability to fool me. To make me believe and trust in them and then break my heart.

After being crushed and hurt so many times I've been careful lately. Like in a fairytale.
I take good time and effort to trust people, and I search carefully for the ones that won't destroy me.

Like I am thinking of you.

Jag har svårt för döden, det är en grej jag inte kan hantera alls.
Jag vet inte hur jag ska reagera, hur jag ska känna och hur jag ska agera. 
Jag hatar att gråta, visst jag gråter åt oseriösa grejer som filmer/serier osv. 
Men inte till seriösa saker, jag känner mig så svag då. 
Hur hanterar man ens döden? 
När någon man verkligen älskar går bort? 
Finns det tips på hur man går vidare utan att gå för långt? 
Hur gör man för att komma över den extremt jobbiga tiden?

mitt huvud spökar alldeles för mycket för att jag ska orka blogga.

"Och min katastrof. Jo, den började när en av de viktigaste människorna i mitt liv tappade sin gnista till att fortsätta leva. Det var någon vecka innan jag skulle sluta åttonde klass. Utan minsta föraning och utan minsta förundran så grep ett slag tag i mig. En människa så otroligt vacker, så fylld av glädje, lycka och mod drabbades av onda tankar. Som också vände upp och ner på hela henne och skakade om henne. Hon förvandlades till en person som jag inte längre kände. Det var som att möta en främling och utan en aning om hur man skulle bete sig. Detta gick så långt att hjälp togs in i bilden. Jag visste varken rätt eller fel och kände mig bara i mitten mellan hat och kärlek. Hur blev det som det blev? Vems fel var det? Hur kände hon sig? Varför?
Jag ältade frågorna i veckor. I månader. Någon månad efter allt hade hänt sa hon till mig.
- Om det inte vore för dig skulle jag inte levt idag. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan dig, det vet du hjärtat. Och hur skulle livet varit om jag tvingats vara utan dig? Det hade inte varit det värt. En annan gång satt hon på sängkanten när jag vaknade en morgon och bad om förlåtelse. Denna människan är värd allt man kan önska och jag ger och gör allt för att få se denna underbara människa glad. Min tjej som alltid varit så full av liv. Det är ju du som fått mig på benen."

en del ur vad min älskade kusin skrev om mig.  jag älskar dig oändligt evelina. jag vill reparera alla dina sår och ta bort dina tankar. du är värd så mycket bra.
jag gick i sjuan och var mentalt förvirrad. vem är jag egentligen?
jag kände mig aldrig tillräcklig, kände mig som världens fulaste, klagade jämt och ständigt på mig själv.
men aldrig fick jag gråta. aldrig. då blev jag bara svag för andra.
jag älskade att hata mig själv och jag blev som två personligheter.
i skolan skrattade jag, när jag var med vänner skrattade jag.
när jag var hemma däremot, var jag ett monster. ett jävla pubertets monster i värsta grad.
jag skrek för minsta lilla, skällde ut min familj för ingenting. egentligen ville jag bara visa att jag faktiskt fanns.
jag kände mig totalt osynlig, hela tiden.
fastän att jag hade världens underbaraste vänner(vilka fortfarande är kvar hos mig än idag) och en pojkvän.
hur kunde jag klaga?  jag var rädd. konstant rädd för att förlora dem.
jag förtjänade dem inte, förtjänade inte min familj. jag förtjänade ingenting.
vem kunde älska en sån som mig?
jag försökte att prata med mina vänner ibland om hur jag mådde, helst sådana jag faktiskt aldrig träffat eller träffat någon enstaka gång. (my och lovisa till exempel)
för då visste jag att sakerna aldrig skulle komma fram till någon annan i edet. jag skämdes för mig själv.
jag var dum i huvudet för att jag inte kände som alla andra, för att jag byggde upp en barriär och låtsades som ingenting.  jag var äcklig som grät och mådde dåligt pga mina tankar.  mina röster.
jag var helt paralyserad av något som lät, djupt inne i mig. ju mer jag lyssnade, ju starkare blev det.
ju mindre jag sov, ju mer fick jag tid att lyssna. fick chansen att se ibland.
allt var underbart vid dem stunderna. när jag var för mig själv och kunde försvinna in i min egen värld.
men fort fångades jag, stängdes in i mig själv.  jag försökte så mycket att ta mig ut ur mig själv, ur mitt fängelse.
jag hade panik och ångest konstant. ingenting och ingen kunde hjälpa mig.  jag var en katastrof, min egen katastrof.
mitt i allt så försvinner en väldigt stor person i mitt liv. någon jag sett mycket upp till.
varför? varför varför varför?
det var droppen för mig och mina små monster började skratta åt mitt misslyckande.
det tog mig ungefär två dagar att bestämma vad jag skulle göra.
om inte han klarade av det, skulle jag aldrig göra det. aldrig.
den trettonde juni var allt klart, jag hade på natten innan skrivit allt jag behövde. mitt farväl/adjö/hejdå till dem jag brydde mig mest om.
den trettonde juni gick jag till skolan med mina närmsta tjejvänner, hemifrån min lägenhet. ingen visste någonting, ingen misstänkte någonting.
jag var manisk, jag mådde så bra. jag skulle få en fin sista dag. med mina vänner och pojkvän. det var underbart.
tills min mamma ringde min kusin och berättade att hon åkt hem för hon anat något, så länge hade hon anat, men eftersom att jag hade varit ett konstigt monster dagen innan och suttit och skrattat och sett ut som en mystisk person från typ exorcisten så hade hon åkt hem från jobbet. hon hade läst. tidigare än jag ville.
fan. jag hatade tårar, tårar var det värsta jag visste. jag grät aldrig. jag fick inte. 
att se någon man älskar så högt, så stort, gråta pga en själv. det skär, så djupt och hårt. jag hatade mig själv mer än någonsin. men jag hade bestämt mig. jag kunde inte vika ifrån mina planer pga tårar.
jag skyndade så fort jag kunde, får inte gråta. får inte gråta. men jag kunde inte komma ifrån tårarna. dem attackerade mig, jag var tvungen att sakta ner.
och där kom någon, en så vacker person jag aldrig vill förlora. hade hon inte hunnit ikapp mig hade jag inte skrivit nu. julia graff, du är en stjärna som aldrig kommer släckas.
det slutade med inskrivning på vänerviken. jag kände mig så misslyckad. mitt andra jag skrattade åt mig.
jag hatade mig själv mer än någonsin. jag var rädd för allt. mest rädd för mig själv tror jag.
jag ville inte se mig i spegeln, jag ville inte umgås med dem andra där, jag ville inte äta, jag ville inte leva.
efter två nätter lämnade min mamma mig för att sova själv första natten. jag kommer så väl ihåg min dröm.
jag satt fast i ett rum med täta väggar, inga dörrar, inga fönster. jag skrek och skrek, ingen hörde.
jag började få syrebrist, fick panik. och sen vaknade jag och grät och svettades.

jag har haft många stunder då jag mått dåligt, väldigt dåligt. jag har aldrig haft någon tillit till mig själv, för jag har aldrig känt mig själv.  jag har varit som en främmande person, varje dag har jag vaknat och sett en främling i spegeln, ett leende monster som höll på att ta över mig.
senast i mars tror jag det var, så hade jag ett av mina värsta återfall någonsin. mina återfall är hemska, jag vill aldrig någonsin gå tillbaka till det.
till att må så dåligt.
men inte längre. jag ger mig inte nu. jag försöker lita på mig själv.
jag har extremt underbara vänner, en vacker familj. jag är så glad över att jag insett hur mycket jag hade kunnat missa. jag har fått så många vackra minnen, visst finns det jävligt många dåliga också. men man måste se det fina i allt. vilket jag absolut inte gör än, men jag försöker. jag försöker ta vara på mitt liv nu.
jag ser en framtid med mig själv, innan såg jag ingen framtid utan hoppades mer på att bli påkörd eller mördad varje dag.

med detta försöker jag få fram att utan att kämpa, utan motgångar, kommer ingen någonsin bli stark.
jag har behövt många år för att förstå att jag faktiskt är bra. att jag inte är fulast i världen, att jag duger.
never stop fighting for your dreams and goals

jag älskar er, min underbara familj och mina beundransvärda vänner. utan er är jag inte någon.
mamma, pappa, syster, kusiner, morbröder, mostrar, fastrar, mormor, morfar(r.i.p), farmor, kusinbarn osvosv.
listan kan bli så lång.
jag älskar er. så innerligt.

satt nyss och kollade på foton på mig själv på facebook, det är rätt jobbigt faktiskt haha.